2008-07-28
Kl: 20:49:13Allmänt | Kommentera (1)
Grattis Lilla jonna på 1månadsdagen, inte mycket till firande kanske när man är mitt uppe i en flytt.
Lillan har blivit så stor så, hon har växt och är nu 57 1/2cm och har gått upp 170g i vikt sen sist, lillan är stooor nu,
Man märker på henne att hon är mer förstående än tidigare också, nu tittar hon på en som om hon förstår att de är mamma och pappa, Säkert bara inbillning men de känns som om hon nu vet vem som är mamma och vem som är pappa.
Ler och skrattar gör hon nu också, hon skrattar med ljud nu och hela hon lyser upp som en liten sol hon är.
Hon är mer aktiv och sover inte hela dagarna nu som hon gjorde förr också.
Hon har lykats charma som flesta nu hehe
Hennes första piteå dansar och ler fick hon gå på i helgen också.
Vi gick på dagen bara så klart i hettan, de måste ha varit årets varmaste dagar i helgen alltså,
Vi hade selen på så vi skulle slippa vagn första dagen men insåg rätt fort att ska vi gå mera dagar måste vi ha vagnen för lillan plågades så i selen.
Så resten av dagarna vart de att slås me vagnen bland allt folk.
Dopet är bokat och klart nu också, kanske skrivit de tidigare men då skriver vi de igen,
23Augusti 15,00 öjeby kyrka blir de.
Jonna Anne-Marie Krisitiansen blir henner fulla namn.
Mammas och Pappas ängel.
Ljuset i våra liv.
De är nu man börjat leva...:)
2008-07-17
Kl: 15:18:28Allmänt | Kommentera (1)
Nu är lillan nästan 3veckor gammal, vi har vart på tre BVC möten och allt ser bra ut, hon äter, skiter och sover.
Bestämd är hon också, Man ska inte sitta ner och ha henne i famnen, då skriker hon tills man ställer sig upp och går runt med henne.
Sen har hon fått en "pappa rynka" en rynka mellan ögonbrynen när hon håller på bli sur...exakt samma rynka som pappa har hehe.
Uppmärksamhet råder hon inte brist på iallafall, så fort hon bara gnyr har hon minst två stycken som står i kö på att få ta upp henne.
Hon är farfars lilla slöjfisk säjer han, han stjäl pussar av henne varje morgon så han ska klara sig medans han är på jobbet.
Ända problemet lillan har nu är magknip, Vi misstänker att hon får för mycket luft i sig när hon äter så hon får en massa små luftfickor i magen som sen gör jätte jätte ont.
Ska köpa en bröstpump och börja ge henne flaska nån gång om dagen och se om de inte blir bättre.
Ska inte sluta amma helt utan bara prova flaska och se om hon mår bättre.
På BVC sa dom även att jag ska tänka på vad jag äter, undvika mjölkprodukter en vecka och se om de kan vara de som utlöser magknipen, men de är ju de att jag redan äter för lite mjölkprodukter att jag kan inte minska ner på de.
Sen ska jag undvika rå lök, kål och kolsyra.
Inget jag direkt har överdoserat i tidigare.
Dopet är bokat och klar nu, den 23Augusti 15,00 öjeby kyrka ska Lilla Jonna Anne-marie kristiansen döpas.
Gudföräldrar blir Ligge då så klart och Lollo.
Den 1 augusti packar vi lägenheten och flyttar till större.
En trea på andra sidan gatan blir de, så slipper vi känna oss som sillar i en sillburk.
De finns bilder på www.pixbox.se sök efter Ingela_85 jag uppdaterar bilderna där lite då och då på lillan.
Bestämd är hon också, Man ska inte sitta ner och ha henne i famnen, då skriker hon tills man ställer sig upp och går runt med henne.
Sen har hon fått en "pappa rynka" en rynka mellan ögonbrynen när hon håller på bli sur...exakt samma rynka som pappa har hehe.
Uppmärksamhet råder hon inte brist på iallafall, så fort hon bara gnyr har hon minst två stycken som står i kö på att få ta upp henne.
Hon är farfars lilla slöjfisk säjer han, han stjäl pussar av henne varje morgon så han ska klara sig medans han är på jobbet.
Ända problemet lillan har nu är magknip, Vi misstänker att hon får för mycket luft i sig när hon äter så hon får en massa små luftfickor i magen som sen gör jätte jätte ont.
Ska köpa en bröstpump och börja ge henne flaska nån gång om dagen och se om de inte blir bättre.
Ska inte sluta amma helt utan bara prova flaska och se om hon mår bättre.
På BVC sa dom även att jag ska tänka på vad jag äter, undvika mjölkprodukter en vecka och se om de kan vara de som utlöser magknipen, men de är ju de att jag redan äter för lite mjölkprodukter att jag kan inte minska ner på de.
Sen ska jag undvika rå lök, kål och kolsyra.
Inget jag direkt har överdoserat i tidigare.
Dopet är bokat och klar nu, den 23Augusti 15,00 öjeby kyrka ska Lilla Jonna Anne-marie kristiansen döpas.
Gudföräldrar blir Ligge då så klart och Lollo.
Den 1 augusti packar vi lägenheten och flyttar till större.
En trea på andra sidan gatan blir de, så slipper vi känna oss som sillar i en sillburk.
De finns bilder på www.pixbox.se sök efter Ingela_85 jag uppdaterar bilderna där lite då och då på lillan.
Nu har Jonna kommit...
Kl: 10:41:39Allmänt | Kommentera (5)
Fredag morrgon kl 05,45 vaknade jag av första värken, känndes inte så farligt så jag låg och klockade dom medans lm låg och sov, 8min mellan så än var de ingen fara...en timma senare kändes dom starkade så jag bestämde mig för att väcka upp LM och medela han att nu är de på gång, hans reaktion var att få panik...skojar du? ska ja ringa in mamma? ska vi fara up nu? jag lugnade han och sa att de är ingen fara alls, de här kan dröja lääääng.
kring 9tiden ringde vi till carin och bad dom komma in och käka frukost med oss, kl 10 kändes värkarna rätt så starka men jag ville vänta och prata med min barnmorska som hade telefon tid kl 11, gick på toa och de var då de ran efter benet på mig, pratade med Annelie och hon fick panik och bad mig ring förlossnigne DIREKT då de kan ha vart vattnet som gått,
Förlossningen sa samma sak så vi satte oss i bilen och körde upp,
Jag fick lägga mig i en CTG kurva och så kände dom sen hur öppen jag var och om de var hinnan som gått. Hinnan var intackt och jag var bara öppen 3cm, men slemproppen hade börjat gå så dom frågade mig om jag ville ligga över på patient hotelet eller om jag ville hem för de lär inte hända nått på ett bra tag.
Vi bestämde oss för att fara hem då jag bara blir stressad av sjukhus,
Han inte mer än hem då värkarna satte igång starkare än förr så jag ka mig i badet en stund i hopp om att dom skulle avta men oj så fel jag hadde, dom kom tätare och tätare, nu var de 4 1/2min mellan så LM ringde förlossningen igen, dom tyckte vi skulle komma in direkt då de värkade som de kanske skulle hända nått snart.
Samma sak när vi kom dit, CTG och så kände dom hur öppen jag var...fortfarande 3cm men nu var livmodertappen nästan borta, dom gav mig en morfin spruta och bricanyl och körde upp mig på ett rum så jag fick sova, medans dom skickade lm till hotelet, allt känndes super konstigt och vi båda var väll rätt så nervösa och ville inget annat än vara med varandra just nu.
Lördagen hade värkarna avtagit så vi fick rådet att "vandra" flera timmar gick vi och vandrade runt sjukhuset innan vi gick tillbaka till förlossningen för en koll, vandringen hade get resultat, nu var vi så pass öppen att dom la in mig, CTK igen och så fick jag lägga mig i badet, efter en timma i badet var jag öppen 7cm, jag fick gå tillbaka till rummet och vänta på att jag skulle öppna mig, dom satte hål på hinnan efter timmar av värkar satte dom in värkstimulerande dropp, då satte värkarna igång ordentligt...ca 1min mellan värkarna och lustgasen är min bästa vän just nu, LM håller ihop rätt okej än så länge. han springer och blpter en handuk och lägger på pannan min, ger mig lustgasen och säjer till när värkarna kom, han var min klippa.
flera timmar går och inget händer, jag hade stannat på 8cm och lillan ville inte ut, dom tröck i mig de där jävla droppet i hopp om att nåt skulle hända.
Helt i onödan, efter timmar av värk och skrik får jag äntligen min första morfin spruta, den hjälper inte mycket men tillräckligt mycket för att jag ska årka stå upp i gåstolen och vicka på höftena en stund, lillan hade inte åkt ner i bäckenet heller men jag hade ändå haft knystvärkar i flera timmar.
jag var öppen 9cm och de var en liten "flik" kvar som tydligen var viktigt att få bort, så de var bara upp och stå och vagga...Jag tror aldrig jag vart så arg, jag tror aldrig jag skrikit så mycket åt främlingar...
var 20min var dom och kände men inget hade hänt.
de tog timmar...dom bad mig prova knysta fast jag inte var öppen helt...vet inte varför än idag, stackars LM började bli nervös och kände sig väldigt åtsido satt...han var ju också rädd men ändå var de ingen som klappada han på axelt och sa hur duktigt han var.
Kl 01 lördag natt/morrgon fick jag nog, jag skrek som en galning att nu får dom snitta mig....jag årkar inte mer.
Snitta mig...ta ut ungen innan jag dör av smärta.
-Nej nej de här går så bra så säjer hon bara
-SNITTA MIG!!!!!! jag kommer aldrig årka knysta ut henne, jag ger upp jag årkar inte mer sa jag med tårar i ögonen,
Barnmorskan insåg allvaret och gick och pratade med en läkare om vad som ska göras ,
En sköterska/barnmorska kom in och tog blodprov i armen på mig utifall att de skulle bli snitt, jag såg paniken i LMs ögon när hon sa så.
Så jag tittade på han och bad om ursäkt....men jag årkar inte mera....dom måste göra nått, förlåt...
Han tittade på mig och sa att bara jag vet vad jag årkar och inte....Känner jag att jag inte årkar så gör jag nog inte de.
Efter en stund kommer läkaren och barnmorskan in igen,
-Vi ska prova sugklocka säjer hon då till mig.
Läkaren säjer ingenting alls, han tar fram ett ultraljud för att kolla hur lillan låg och om hon åkt ner nått,
Ingen säjer nånting utan mina värkar fortsätter komma regelbundet och jag skriker av smärta när jag plötsligt känner hur han sticker mig med en nål där nere, Jag vrålar högt och då kommer nästa stick.
-Han bedövar bara säjer barnmorkan.
och sen börjar helvetet.
Tydligen hade inte lillan ramlat ner i bäckenet som hon skulle, så han körde upp den där sugklockan högt i mig, jag skriker av den obeskrivliga smärtan och jag ser LM stå brevid mig halvt panikslagen när han kollar ner och ser vad läkaren håller på med....jag kollar ner också för att se vad som händer...de enda jag ser är hans blodiga händer sen tar LM bort mitt huvud och tittar mig i ögonen istället.
-Nästa värk får du knysta allt du årkar så drar vi ut henne.
Jag knystade så jag nästan vart blå samtidigt som dom drog...smärtan alltså...smärtan av att dom drog var värre än värkarna själv.
Jag tittade på LM och bad han upprepa snart är de över...imorgon är de över...
när dom dragit 4-5ggr kännde jag inte värkarna mera pga smärtan av sugklockan.
En banmorskan la sig på magen min och sa till när de kom en värk så jag skulle veta när jag skulle knysta.
Efter att han dragit 9gånger i den där klockan kom hon äntligen ut, Dom bara slängde upp henne på magen min, LM nästan grät av lycka medans jag själv hade svårt att fatta att de nu var över.
När allt var över skulle jag in i duchen och ducha av mig allt blod och geg, de var de andningen gav upp,
Jag fick slänga mig på klockan och sen sätta mig på en stol och ta de lungt med andningen.
Väl Inne på BB ville de inte ge med sig med andningen...jag fick ingen luft och nu blödde jag som aldrig förr också.
Läkarna vart oroliga och gav mig några tabletter som skulle göra så att livmodern skulle dra ihop sig fortare så jag skulle blöda mindre.
hela BB tiden höll andningen i sig, de ville inte ge sig.
Så dagen före utskrivning kom en annan läkare och gjorde ett EKG på mig, och ett lyssnade på lungor och hjärta, hjärtat slog lite för fort därför gjorde han EKGt, allt såg bra ut så de var inget att oroa sig för...men jag har än idag lite svårt att andas, men inget att oroa sig för då alla prover ser bra ut,
Måste säja att trotts all smärta...så är de värt de när man ser resultatet.
Mitt lilla mirakel har anlänt....de är inte varje dag man får se en ängel födas säjer L-M....
Och en ängel är hon....lilla Jonna.
Namn: Jonna Anne-Marie Kristiansen.
Födelsedatum: 08-06-28
Vikt: 3.820g
Längd: 52cm
Tid/Dag: Lördag 02:13
kring 9tiden ringde vi till carin och bad dom komma in och käka frukost med oss, kl 10 kändes värkarna rätt så starka men jag ville vänta och prata med min barnmorska som hade telefon tid kl 11, gick på toa och de var då de ran efter benet på mig, pratade med Annelie och hon fick panik och bad mig ring förlossnigne DIREKT då de kan ha vart vattnet som gått,
Förlossningen sa samma sak så vi satte oss i bilen och körde upp,
Jag fick lägga mig i en CTG kurva och så kände dom sen hur öppen jag var och om de var hinnan som gått. Hinnan var intackt och jag var bara öppen 3cm, men slemproppen hade börjat gå så dom frågade mig om jag ville ligga över på patient hotelet eller om jag ville hem för de lär inte hända nått på ett bra tag.
Vi bestämde oss för att fara hem då jag bara blir stressad av sjukhus,
Han inte mer än hem då värkarna satte igång starkare än förr så jag ka mig i badet en stund i hopp om att dom skulle avta men oj så fel jag hadde, dom kom tätare och tätare, nu var de 4 1/2min mellan så LM ringde förlossningen igen, dom tyckte vi skulle komma in direkt då de värkade som de kanske skulle hända nått snart.
Samma sak när vi kom dit, CTG och så kände dom hur öppen jag var...fortfarande 3cm men nu var livmodertappen nästan borta, dom gav mig en morfin spruta och bricanyl och körde upp mig på ett rum så jag fick sova, medans dom skickade lm till hotelet, allt känndes super konstigt och vi båda var väll rätt så nervösa och ville inget annat än vara med varandra just nu.
Lördagen hade värkarna avtagit så vi fick rådet att "vandra" flera timmar gick vi och vandrade runt sjukhuset innan vi gick tillbaka till förlossningen för en koll, vandringen hade get resultat, nu var vi så pass öppen att dom la in mig, CTK igen och så fick jag lägga mig i badet, efter en timma i badet var jag öppen 7cm, jag fick gå tillbaka till rummet och vänta på att jag skulle öppna mig, dom satte hål på hinnan efter timmar av värkar satte dom in värkstimulerande dropp, då satte värkarna igång ordentligt...ca 1min mellan värkarna och lustgasen är min bästa vän just nu, LM håller ihop rätt okej än så länge. han springer och blpter en handuk och lägger på pannan min, ger mig lustgasen och säjer till när värkarna kom, han var min klippa.
flera timmar går och inget händer, jag hade stannat på 8cm och lillan ville inte ut, dom tröck i mig de där jävla droppet i hopp om att nåt skulle hända.
Helt i onödan, efter timmar av värk och skrik får jag äntligen min första morfin spruta, den hjälper inte mycket men tillräckligt mycket för att jag ska årka stå upp i gåstolen och vicka på höftena en stund, lillan hade inte åkt ner i bäckenet heller men jag hade ändå haft knystvärkar i flera timmar.
jag var öppen 9cm och de var en liten "flik" kvar som tydligen var viktigt att få bort, så de var bara upp och stå och vagga...Jag tror aldrig jag vart så arg, jag tror aldrig jag skrikit så mycket åt främlingar...
var 20min var dom och kände men inget hade hänt.
de tog timmar...dom bad mig prova knysta fast jag inte var öppen helt...vet inte varför än idag, stackars LM började bli nervös och kände sig väldigt åtsido satt...han var ju också rädd men ändå var de ingen som klappada han på axelt och sa hur duktigt han var.
Kl 01 lördag natt/morrgon fick jag nog, jag skrek som en galning att nu får dom snitta mig....jag årkar inte mer.
Snitta mig...ta ut ungen innan jag dör av smärta.
-Nej nej de här går så bra så säjer hon bara
-SNITTA MIG!!!!!! jag kommer aldrig årka knysta ut henne, jag ger upp jag årkar inte mer sa jag med tårar i ögonen,
Barnmorskan insåg allvaret och gick och pratade med en läkare om vad som ska göras ,
En sköterska/barnmorska kom in och tog blodprov i armen på mig utifall att de skulle bli snitt, jag såg paniken i LMs ögon när hon sa så.
Så jag tittade på han och bad om ursäkt....men jag årkar inte mera....dom måste göra nått, förlåt...
Han tittade på mig och sa att bara jag vet vad jag årkar och inte....Känner jag att jag inte årkar så gör jag nog inte de.
Efter en stund kommer läkaren och barnmorskan in igen,
-Vi ska prova sugklocka säjer hon då till mig.
Läkaren säjer ingenting alls, han tar fram ett ultraljud för att kolla hur lillan låg och om hon åkt ner nått,
Ingen säjer nånting utan mina värkar fortsätter komma regelbundet och jag skriker av smärta när jag plötsligt känner hur han sticker mig med en nål där nere, Jag vrålar högt och då kommer nästa stick.
-Han bedövar bara säjer barnmorkan.
och sen börjar helvetet.
Tydligen hade inte lillan ramlat ner i bäckenet som hon skulle, så han körde upp den där sugklockan högt i mig, jag skriker av den obeskrivliga smärtan och jag ser LM stå brevid mig halvt panikslagen när han kollar ner och ser vad läkaren håller på med....jag kollar ner också för att se vad som händer...de enda jag ser är hans blodiga händer sen tar LM bort mitt huvud och tittar mig i ögonen istället.
-Nästa värk får du knysta allt du årkar så drar vi ut henne.
Jag knystade så jag nästan vart blå samtidigt som dom drog...smärtan alltså...smärtan av att dom drog var värre än värkarna själv.
Jag tittade på LM och bad han upprepa snart är de över...imorgon är de över...
när dom dragit 4-5ggr kännde jag inte värkarna mera pga smärtan av sugklockan.
En banmorskan la sig på magen min och sa till när de kom en värk så jag skulle veta när jag skulle knysta.
Efter att han dragit 9gånger i den där klockan kom hon äntligen ut, Dom bara slängde upp henne på magen min, LM nästan grät av lycka medans jag själv hade svårt att fatta att de nu var över.
När allt var över skulle jag in i duchen och ducha av mig allt blod och geg, de var de andningen gav upp,
Jag fick slänga mig på klockan och sen sätta mig på en stol och ta de lungt med andningen.
Väl Inne på BB ville de inte ge med sig med andningen...jag fick ingen luft och nu blödde jag som aldrig förr också.
Läkarna vart oroliga och gav mig några tabletter som skulle göra så att livmodern skulle dra ihop sig fortare så jag skulle blöda mindre.
hela BB tiden höll andningen i sig, de ville inte ge sig.
Så dagen före utskrivning kom en annan läkare och gjorde ett EKG på mig, och ett lyssnade på lungor och hjärta, hjärtat slog lite för fort därför gjorde han EKGt, allt såg bra ut så de var inget att oroa sig för...men jag har än idag lite svårt att andas, men inget att oroa sig för då alla prover ser bra ut,
Måste säja att trotts all smärta...så är de värt de när man ser resultatet.
Mitt lilla mirakel har anlänt....de är inte varje dag man får se en ängel födas säjer L-M....
Och en ängel är hon....lilla Jonna.
Namn: Jonna Anne-Marie Kristiansen.
Födelsedatum: 08-06-28
Vikt: 3.820g
Längd: 52cm
Tid/Dag: Lördag 02:13
Aktuellt
