Jag viste att den här dagen skulle komma.
men trotts alla tankar kring och om de var jag inte alls berädd på min reaktion och känsla.
Jag tror och hoppas inte du såg mej, och jag är glad att jag inte var själv.
Men trotts de kom alla tankar och känslor upp än en gång.
Jag som trodde jag begravt dom så långt ner de bara gått.
På vägen hem sen med cyckeln fick jag återigen en panikattack och viste inte vars jag skulle ta vägen.
Tack och lov lyckades jag samla mej så pass att jag tog mej hem.
Men jag avskyr att du fortfarande kan få mej att känna så här.
Den vänskap jag trodde vi hade var inget annat än ett spel för dej.

Men hur man kan krossa nån så som du gjorde utan att blicka tillbaka är för mej totalt ofatbart.
Okänsligt och de får mej att tro att ja inte kände dej alls.

Nu har jag iaf ett annat liv än då.
Min dotter växer upp och gör mej stolt var dag.
Mina riktiga vänner ställer upp och finns där i vått och tort.
Precis som jag trodde du gjortde en gång.

Jag är otroligt glad att ha dej ur mitt liv just nu.
Den insikten kom jag fram till då du skrek åt mej sista gång i telefon helt utan anledning.
De är tråkigt att du är här i piteå av en anlednig och en anledning enbart.
men eftersom du inte är den tjej jag trodde du var,
är jag mest ledsen att jag ska behöva stöta på dej igen.