Igår var en rätt trevlig dag, pappa och Carintha kom förbi en sväng,
Pappa satt ute me Lm på framsidan och skvallrade fiske mm medans Carintha gav mig en uppdatering om hur allt går med pappa...de händer ju så mycket om han inte berättar,
Vem kunde tro att jag och Carintha skulle sitta och prata efter alla års hat vi haft?

Senare under kvällen ringde ja en jätte gammal barndomsvän Maria, vi ha inte hörts av på jätte länge så ja hade lite dåligt samvete.
De sköna me henne är att fast vi inte hört av varandra på jätte länge kan vi ända babla på som om de var i går vi hördes av.
Hon är en sån jordnära och underbar människa.

Igår innan ja gick i säng satte ja mig som alltid och läste igenom mina favorit bloggar...en efter en....
En satte sig specielt på minnet...jag vill inte gå in på vems de är men ja hoppas du läser detta Iaf.

Jag trodde inte vi hade så mycket gemensamt ändå tills ja läste din blogg, jag kände igen mig så otrolig i den att de var skrämmande.
Du fick mig värkligen att tänka på memoarerna jag började skriva för nått år sen här på datorn.
Kanske är de dax och återuppta detta skrivade.
jag har ju ändå skrivit 13 sidor så.
kanske de är dax å eteruppta skrivandet.

Skrivadet för mig är en slaggs teraphi, jag älskar å skriva och läsa, men just dom här memoarerna jag skriver på har vart fruktansvärt jobbiga å skriva.
Mycket har hänt som är jobbigt å dra upp igen, men samtidigt känns de som att jag får göra ett avslut, nu kan ja lämna de å gå vidare.

Efter 15år har jag insett att jag kommer aldrig få veta varför just mamma dog.
Men de tog mig också just 15år å inse de.
Jag kan fortfarande fälla en tår eller två men tårarna gör att jag kommer ett steg närmare ett avslut.

Jag måste tänka framåt, jag är mamma nu, jag kan inte gräva ner mig i de förflutna...jag måste förlåta folk som svikit mig och gå vidare i livet för att kuna bli en sån bra mamma som möjligt för Jonna.
Även hon kommer vara med om svek och bli bränd, men då är de mitt jobb och förklara för henne att så är livet,
Man måste glöma å gå vidare för å kunda leva,