Tog ledigt båder för mig och för Jonna i torsdags när vi skulle upp till sunderbyn för svettestet där.
testet i sig gick hur bra som helst,
Men när ja frågade vad de var dom sökte efter ville hon inte säga de den här gången heller,
Men carin frågade om de var Cystisk fibros dom sökte efter å då vart hon helt tyst bara.

Behöver jag säga att fredagen gick vi alla dom på nålar,
känslan av ovisheten är en ren mardröm.
Att inte veta vad som kommer hända och hur morgondagen kommer se ut.
jag var på bristningsgränsen hela dagen, men trotts de for jag på praktiken då de var min sista dag.
Alla där hade förståelse för min situation och att jag var lite okonsentrerad.

kring lunch var känslan ohållbar så jag ringde barn på sjukhuset,
13,45 skulle dom ringa tillbaka till mig,
de kändes värkligen som en evighet och jag räknade minuterna.

sagt och gjort dom ringde upp på utsatt tid och till min stora lättnad fick jag höra att proverna inte visade nått.
Salterna i svetten ska ligga mellan 0-60 och Jonnas låg på 33 så de var perfekt!
När hon sa att de såg bra ut höll jag på börja gråta av lättnad,
ja vet att man ska inte gå omrking och tro de värsta men min filosofi är förvänta dig de värsta så blir du inte lika besviken när de väl kommer.

Men nu står vi här igen på ruta ett och vet än en gång inte varför hon inte går upp i vikt och varför hon har den här envisa hemska hostan.
ja kan bara hoppas att hennes lungor låter bättre på återbesöket den 11Januari.