Oj vilket krig jag och Jonna hade nu på kvällen.
Nu kanske ni tror att de var nått allvarligt som att hon slogs, eller gjorde nått hon inte fick.
men så enkelt var de faktiskt inte.

Efter middan for jag och Jonna och tog en kaffe hos Sara och Daniel.
Allt var frid och fröjd hon pussades och var världens goaste lilla tjej.
Tills vi skulle hem och sova 5 i 7.
Sara skulle ta på henne jackan då en sån simpel grej kan va skönt för en trött mamma att slippa.
Då brast helvetet lös för Jonna.
Mamma skulle ta på henne den.
För mig vart de en ren princip och därför vägrade jag.
30minuter tog de och då kastade hon sig omkring på golvet, skrek som en tok.
Slogs, klöstes och vart totalt skogstokig!
När hon slagit mig (hårt) 2ggr så tog Daniel tag i henne och så vart de pallen nästa.
Oj va hon skrek alltså.
Vem som helst hade fått tinituss av de.
Som sagt efter 30minuter lugnade hon sig så pass att dee gick å prata me henne.
Daniel sa då att Sara tar på dig jackan och sen får du gå till mamma och kramas.
Så enkelt!

Jag kan inte mer än prisa mina underbara grannar som orkar och står ut med hela min tokiga familj alltså.
Dom ger inte upp i första taget och förtjänar därför en stjärna i himmelen.
så på vägen hem sen pekade jag och Jonna ut en egen stjärna åt dom.
Den som lyser starkast och är som finast.
den som jag alltid sagt är mamma som vakar över oss här på jorden.
Den är för tillfället Sara och Daniels egen stjärna!