Först vill ja tacka alla för era fina komentarer i mitt förra inlägge.
De handlar inte om att jag är en stark person utan om att man har inget val ibland än att kämpa.

Nu när ja delat med mig av den värsta dagen i mitt liv tänkte ja dela med mig av min absloluta mardröm.
Alltså att min yrsell är nått allvarligare än bara balansenerven.

Vi har pratat om de här hemma och han är lika rädd som jag att de ska vara tex en hjärntumör.
Ja försöker att inte tänka på de, men samtidigt är ja sån som person att ja förbereder mig på de värsta, då kommer de inte som en överaskning iaf.

De absolut värsta vore ju om de var en hjärntumör och att ja ska behöva lämna Jonna så som min egen mor tvingades lämna sin familj.

Nu försöker ja tänka positivt men varenda huvudvärk man haft de senaste året gnager i skallen om att de kan vara nått.

Rädslan är paralyserande stundvis,
och ja kan bara hoppas och be att dom hittar nått nu på balanstestet i sunderbyn.