under åren som gått har vännerna både kommit och gått.
Vissa har gjort större intryck än andra.
Är de inte alltid så?

Nu på ett år har två av mina nära vänner.
Eller iaf vad jag trodde var nära vänner.
Båda två krossade mitt hjärta och lämnade mej gråtandes.

Inte nog med att jag vart krossad utan min dotter vart inblandad och vill ha svår på frågor.
Och vad ska man svara när ens dotter frågar vars **** är?
varför inte ******* kommer och hälsar på nått mera?

efter att ha blivit bränd 2ggr av "vänner" är jag nu mera väldigt försiktigt vilka jag vill ha in i mitt och jonnas liv.
Nu finns de bara två männisiskor som jag släpt in på djupet.
den ena är Johanna Neela Dhalbäck.
Och den andra är Annelie Strömbäck.
De är dom två människorna som står mej närmast in på livet och som min magkännsla säger kommer stanna kvar.
Dom som mitt hjärta säger aldrig kommer lämna mej ensam, gråtandes.

En vän för mej är inte en som bara finns där när de passar en partner.
en vän för mej är en som finns här när de känns som mitt liv ska rasa samman.
När min dotter är sjuk och slår sej, finns min vän där och lugnar ner oss.

En san vän för mej är en som kommer och knackar på dörren med godis, då jag håller på drunkna i tårar.
Jag har två sånna vänner!
Och dom följer mej till graven!