Eftersom jag inte fått nå svar ÄN från min läkare ang resultatet på min huvudröntgen tog jag saken i egna händer nu när jag ändå följe Johanna till VC idag.
Jag haffade en sköterska och frågade om hon kunde ta reda på mina provsvar.
Hon tog upp personnummer och namn och sprang iväg.

Mitt när jag sitter med Johanna inne på undersökning knackar de på dörren och de är min läkare som söker mej.
Med sej har han 3olika papper.
Ett med mina provsvar från röngten, ett ang mina kollestrolvärlden och en på nån jävla hemsida om kollestrol.
Kollestrolen ligger ju på gränsen till högt, men inte högt än.
Röntgen visade inget onormalt (tack och lov)
men på nått sätt ville han inte prata om yrselln i sej som är huvudproblemet,
Utan han var mer intreserad av att prata med mej om hur jag ska göra för att få ner mitt kollerstol.
Men de pappret och de samtalet har jag redan haft så ja förstår inte varför han ens ville dra upp de igen.
Fokusera på huvudproblemet istället.

På frågan om vad vi nu ska göra här näst var de rätt enkelt för han.
- ja eftersom proverna inte tyder på nått allvarligt finns de inget mer att göra.
-Så nu står ja på ruta ett igen säger jag då med gråten i halsen
-Jaa...de enda jag kan se är att de är blodtrycksfall säger han då spydigt
- I 2veckor i sträck? för mej låter de inte troligt!
- mmmmm.....ja de enda ja kan rekomendera är att nästa gång du får så ingen kan du ju uppsöka akuten.
-men så ja skulle inte få nån hjärtutredning då?
-Ne de tycker jag är onödigt med tanke på att ditt kollestrol inte tyder på nått allvarligt.

Så med gråten i halsen var de bara återvända in igen till Johanna.
Jag fattar inte varför?
varför är de så svårt att hjälpa en människa som man ser lider av dom åkomor som hon/han har?!
och varför först vara så på att jag ska göra en hjärtutredning och sen bara skita i de för att han anser att de inte är nödvändigt.

Jag förstår inte hur man som läkare kan själv känna sej bekväm med att släppa iväg en människa så där utan att ha gjort allt i sin makt för att hjälpa.
Är de inte de som är huvudintresset till att bli läkare att villja hjälpa människor?

Helt ärligt är jag knäckt nu!
Jag har kämpat nu i 2år med de här och än har ingen kunnat sätta fingret på vad de är.
är de så att jag måste lära mej leva med de för att de finns ändå ingen som kan eller vill hjälpa mej?
Jag känner mej helt ned bryten och knäckt efter att han sa så....
-De enda jag kan rekomendera är att nästa gång du får så ingen är de bara upp på Akuten....