Men vi gör väll ett försök iaf...
Föra veckan fick jag ett jätte trevligt SMS av en gammal kompis från Luleå tiden.
Alltså när jag bodde där som barn.
Min första och bästa vän Maria Weivers.
Som barn var de nog tonåren som tog kol på våran vänskap men vi kämpade länge.

Sist jag såg henne var Jonna bebis, hon kan inte ha varit mer än 2månader (om ens de)
Nu eftersom hon var bortrest och låg i lunginflamation kunde hon inte närvara på bröllopet dessvärre.
Men idag satte hon sej i bilen och körde från Mörön där hon och hennes sambo bor och kom och hälsade på här!
Lite nervöst måste ja erkänna att de var, tänk om man inte har nått gemensat? tänk om de bara blir pinsam tystnad?
men shit vad vi hade saker att ta igen!
Hon minns saker från barndommen jag glömt bort och tvärt om!
Ja måste säga att de känns jätte skönt att ha henne som vän just för att hon känt mej sen bebis (ja vi var bebisar då vi träffades)
Jag var ju ändå 10år när jag kom till Piteå så ingen av mina vänner här är ju mina barndomsvänner.
Hon minns mamma, att kunna prata med nån som minns exakt hur allt såg ut, var, känslor och ja allt!
vi har en sån enormt lång historia tillsammans!

En sommar fick jag följa med henne och hennes familj till Sundsvall, Oj va mycke bus vi hittade på där!
Snatterier, rymningar och en hel massa skratt!
de måste ha vart den bästa sommaren jag haft som barn.

Idag gjorde vi middag tillsammans och tjattrade på som bara den!
synd att hon inte kunde stanna längre, men hon har ju resväg hem och så jobbar hon tidigt imorgon desutom.
Men de här är klart nånting vi måste göra om snart igen!