Först vill ja tacka alla för era fina komentarer i mitt förra inlägge.
De handlar inte om att jag är en stark person utan om att man har inget val ibland än att kämpa.

Nu när ja delat med mig av den värsta dagen i mitt liv tänkte ja dela med mig av min absloluta mardröm.
Alltså att min yrsell är nått allvarligare än bara balansenerven.

Vi har pratat om de här hemma och han är lika rädd som jag att de ska vara tex en hjärntumör.
Ja försöker att inte tänka på de, men samtidigt är ja sån som person att ja förbereder mig på de värsta, då kommer de inte som en överaskning iaf.

De absolut värsta vore ju om de var en hjärntumör och att ja ska behöva lämna Jonna så som min egen mor tvingades lämna sin familj.

Nu försöker ja tänka positivt men varenda huvudvärk man haft de senaste året gnager i skallen om att de kan vara nått.

Rädslan är paralyserande stundvis,
och ja kan bara hoppas och be att dom hittar nått nu på balanstestet i sunderbyn.

Dagen började som vanligt, mamma väckte mig med en puss på pannan, och jag vaknade med ett leende på läpparna, jag gick in i köket där mamma hadde gjort frukost till mig och min syster, vi skulle till skolan båda två, Fia är 10år äldre än mig och Anki är 8år äldre än mig, Anki gick i skola i Piteå så hon bodde inte hemma med oss.
Jag minns hur de lucktade i köket när mamma gjorde frukost, franska och lipton tee.
Jag tog min ryggsäck och gick i väg till skolan, Jag gick bara i 3an och var 9år gammal men jag kännde mig ändå så stolt och stor när jag gick där med min kalle Anka ryggsäck till skolan.
Jag minns att de var ganska fint väder ute, de var varmt i luften fast de var vinter, solen sken mig i ansiktet och jag hoppade nästan hela vägen med ett leende på läpparna...De var sista gången jag nånsing kände mig så lycklig,
Tur att jag inte viste de då.

Väl i skolan var allt desamma, Robert en bråkstake i skolan mobbade alltid mig, De var för att han var kär i mig har jag fått veta i efterhand,
Varje morgon slog han mig i huvudet så de bara dånade, Varje rast retade han mig för nånting, aldrig samma sak, Jag brukade komma hem efter skolan gråtande för att han varit så dum med mig, men inte i dag, De var Fredag och jag viste att varje fredag brukade mamma köpa hem godis och så brukade vi kolla tv tillsamman tills jag sommnade i hennes knä,
Jag trodde inte den här fredagen skulle bli anorlunda så jag skyndade mig hem efter skolan, jag går in balkongvägen och smyger mig in i mitt rum för mamma låg på soffan och sov.
Jag tog fram alla mina dockor och började leka, Fia var och handlade kvällsmat på ica, Tommy, Mammas kille höll på göra nån mat i köket,
Efter ett tag hör jag mamma prata i telefonen, hon är arg, hon skriker och lägger på luren, sen går hon in i badrumet och börjar sminka sig, jag hadde ju glömt bort att mamma och Tommy skulle på teater ikväll, Fia skulle vara barnvackt till mig.
Jag lägger ifrån mig mina dockor och går in och kollar barnprogram, de är Twinkels, den lilla lila rymdvarelsen mitt favorit program. Jag kollar med spänning när jag plötsigt hör Tommy ropa på mig, Han låter anorlunda...inte som han brukar låta när han ropar på mig. Jag blir lite rädd men går ändå sakta fram till badrumet där han står. Hallen känns som en evighet, de känns som jag går och går men kommer aldrig fram dit jag ska, När jag äntligen nått mitt mål ser jag det...De som kommer att förändra mitt liv för evigt.

Där låg mamma, Livlös på golvet, de såg ut som hon somnat , Men hon hade ett jack i pannan som hon blödde från hon måste ha slagit sig när hon ramlat tänkte jag, så jag började kolla runt omkring mig vart hon kunnde ha slagit sig ,och ser till mig stora förvåning att de är blod på handfatet.
-Stanna här medans jag gå och ringer efter en ambulans säger Tommy
Jag står där och vet inte vad jag ska göra, jag tittar bara på mamma och hoppas att hon snart ska vakna och ge mig en kram, men tiden går och ingenting händer, de känns som en evighet innan ambulansen kommer, Fia måste ha hört dom komma för samtidigt kommer hon inrusande i hallen och slänger påsarna på golvet och tar mig i sin famn och börjar gråta, Ambulansmännen säjer att vi ska gå in i tvrumet och låta dom sköta sitt jobb, Motvilligt går vi alla in dit och väntar på att ett under ska ske.
Efter ett tag far dom och Tommy följer med mamma till sjukhuset.
Kvar blir jag och Fia. Vi sätter oss på golvet i hallen och sen är allting svart för mig. I efterhand har jag fått höra att vi grät, Dörren stod öppen och massa folk gick förbi och såg oss gråta där på golvet.
Jag minns ingenting alls av de...allt är svart...
Efter ett tag kommer Tommy tillbaka hem, ensammen och säger inte ett ljud till oss, Vi går in i bilen hans och han kör oss till sjukhuset, jag sitter närmast fönstret, Jag kollar ut genom fönstret och säjer inte ett ljud på hela vägen, jag minns att jag tänkte fråga mamma hur hon mådde, säja till henne att jag älskade henne, jag minns de så väl.
När vi kom fram så stannade jag vid dörren, jag kännde att nånting var fel här, Motvilligt går jag in med dom andra, Vi får tag på en läkare som visar oss in i ett litet litet rum med två sängar och två stolar, på stolarna sitter mormor och Bruno, Mormor gömer sitt ansikte i Brunor knä och jag hör att hon gråter, de är då de går upp för mig vad som hänt.
Vi sätter oss ner och in kommer pappa, Caritha, Anki och hennes pojkvän Torulf.
Alla sätter sig ner trångt men vi får ändå plats, pappa sätter sig brevid mig, syskonen och deras respektive mitt emot mig, In kommer en läkare eller sköterska.
Hon håller en massa papper i handen och kollar i dom när hon kommer in i rummet. Hon kollar sakta upp på oss och säjer dystert
- Jag är ledsen, hon klarade sig inte
De var som om tiden stannade, alla började gråta, Pappa kramade mig så hårt att jag höll på kvävas.
Alla grät.
Utom jag.
Jag satt där på min plats och kollade in i väggen, jag kunnde inte gråta. jag fick inte fram en tår. Läkaren frågar om hon ska ta dit sjukhusprästen så jag fick prata med någon men jag säjer inte ett ljud till henne.
Hon går en stund och efter ett tag kommer en ung tjej in med prästkrage på sig, hon sätter sig brevid mig och sätter sina kalla händer på mina knän.
Hon pratar om Gud och att mamma är med han nu och har de bra där.
Hon säjer att de är okej för mig att gråta och att mamma har de bra nu. Hon var sjuk men nu är hon frisk där uppe med Gud, Hon upprepar att mamma har de bra nu.
Efter som jag inte fått en kristen uppväxt så förstod jag inte riktigt vad hon pratade om.
Vadå gud?
Varför är mamma med han?
Varför har han tagit min mamma?
Alla dessa frågor
Och ingen som kan svara på dom.
Sen är allting svart igen för mig.

Dagen efter vaknar jag tidigt som vanligt. Jag tror att allting är en dröm och skyndar mig in i mammas sovrum för att krypa ner i sängen med henne.
Men hon är inte där.
Jag går in tvrumet.
Ingen där.
Då slår de mig.
Mamma är död
Jag går in till Fia som sover än och ställer mig i dörröppningen och tittar på henne.
Hon vaknar och tittar på mig.
- Mamma är död säjer jag till henne
Mamma är död
Hon sätter sig upp i sängen och sträcker ut armarna och jag faller i hennes famn, Äntligen kan jag gråta. Och jag kan inte sluta heller. Tårarna bara kommer och kommer. Dom vill inte sluta.
Tillslut sommnar jag i sängen med Fia, båda gråtande.

Den här berättelsen utspelar sig för 17år sen imorgon.
Dom säger att tiden läker alla sår,
men ja säger att tiden läker inte alla sår.
ja vill inte att tiden ska läka just de här såret, för jag är rädd att läker de glömer jag.
Och trotts att de här var den värsta dagen i hela mitt liv, vill ja aldrig glömma den.
Den här dagen var början på mitt liv.
Den här dagen förändrade mitt liv så radikalt att jag hade aldrig vart den människa jag är idag utan den här hemska upplevelsen.

Dom säger att du vet inte hur mycket din mamma älskar dig förens du själv får barn.
De kan jag hålla med om faktistk.
Kärleken till min dotter är så oändlig att jag skulle kunna göra vad som helst för henne.
de finns inga gränser alls.
efter allt jag hört mig för om mamma kännde hon samma sak för oss barn.

jag har haft som regel att inte var för sentimental och för personlig i den här bloggen, just för att den är öppen för vem som helst och läsa.
men samtidigt anser jag att den här berättelsen är jag.
de här är min syn och mina känslor på vad som hände.
jag skulle gladerligen vilja läsa eller höra mina syskons berättelse på den här dagen.
och jag kan bara hoppas och be att ingen tagit illa vid sig att jag skrivit om den här.
Isånna fall kan ja ändå inte göra nått.
De här är den jag är!
de här är min berättelse!
de här är de värsta dagen i mitt liv, tyvärr återkommer just den här dagen år efter år.
varesig jag vill de eller ej,
 
Imorgon är de alltså 17år sen.
17 långa jobbiga år har gått sen jag fick en puss på pannan av min älskade mamma.
17år sen jag såg henne där på golvet.
17år.....ska de nånsin sluta göra ont?

Efter att ha vart hemma nu i vad som känns som en evighet, kom farmor och drog med oss ut på stan.
Ja känner att ja håller på bli folkskygg av att bara vara hemma hela tiden.
att man sen är ute och leker me jonna räknas som inte att vara social och med vuxet folk destuom.

tanken var att vi bara skulle ut och gå och se folk.
Så vi gick runt och in på lindex bara för att de var 100år sen ja var in där.
ja skulle inte köpa nått...men säger man inte alltid så?

ja hittade två super söta bamse tröjor till jonna, ett par byxor och sen bara såg ja den!
den absoluta klänningen åt henne till i sommar.
Plomonlila fest klänning, med massa tyg och en stor rosett i midjan.
Den var så fin att ja nästan fick andnöd.
inte gjorde de ju saken bättre att den var på rea.

och de fanns endast en kvar och de var en strl 92.
så ja hoppas och ber att hon kan ha den till sommaren.'
men hon drar ju 86 nu så har ja tur är den inte för liten.

Annars växer inbjudningslistan hela tiden.
idag kom de till 2st från danmark som så gärna ville komma,
och inte har man ju hjärta att tacka nej,
så de är bara lösa de.

Imorgon ska vi till vetrinären med bean.
Ta bort all tandsten och så får dom kolla ögonen på han,
han är jätte grumlig i ögonen  specielt v öga.
ja hoppas inte de är nå starr på G bara.
vi får väll se vad dom säger imorgon.

eftersom min älskade kopplat ur skrivaren från datorn kan ja inte föra över bilder ÄN.
men ja jobbar på att få han att koppla in den.
Så härda ut!

efter lunch kom svärmor och svärfar förbi på en kaffe kopp och lite lek med jonna.
Medans farfar vart bjuden på mat och go dryck av jonna, satt vi andra och pratade bröllop.
Nu börjar ja få lite smått panik känner jag.
Vi är inte ens om de ska vara kyrkligt eller inte.
ändå är kyrkan bokad.

När ja sen satte mig ner och började tänka igenom hela dagen D insåg ja rätt fort att de är 100 små saker som måste fixas.
ja har då mejlt hon som ska göra inbjudningarna iaf och hon trodde hon skulle hinna göra dom till i början på mars.

Färgtemat bli lavendel och vitt.
Fotograf är bokad och klar.
DJ måste ja be han ringa sin kompis och få klartecken där.
Klänningar till mina älskade tärnor hittar ja närmare sommaren då sånt kommer ut i butikerna.

men de som är oklart än är pynt till lokalen, meny, drickat, serverings hjälp, ringarna.
sen ska ja lämna in klänningen på kemtvätt så fort som möjligt så ja har de gjort.
Sy in den görs max 3månader innna den stora dagen.

men de känns som de är en miljon små saker som måste göras.

Nu till veckan ska vi iaf förbi lolaken och kolla hur den ser ut och kolla vad som finns och vad som inte finns där.
Sen får vi börja planera utefter de.

så klart vill ja ha min bröllopsplanerare Johanna me mig då vi ska kolla hur de ser ut, så man kanske kan få lite tips och ider från henne också.

Nu har ja blivit så där världelös på blogga än en gång.
men de här gången har ja en annledning, en diagnos till och med.
Ryggskott heter de.

Tisdagen började med läkarbesök ang min yrsell.
Han skickade en remis till röntgen av skallen så nu väntar ja på den.
Dom vill utesluta allt, även hjärntumör och dylikt.
Sen fick ja en ny tid på tisdag för provtagning av kolestrolen då dom vill utesluta att de har me hjärtat att göra också.
Han sa nämligen att man kan ha en för trång artär och därmed få yrsell, men de skulle dom se på proverna iaf.

Dagen fortlöpte med en totalt paj rygg som höll på ta död på mig (ordagrant)
dom enda smärtstillande ja fick tag på var Tramadol så ja tog en med panodil och sen var de kört.
Ja sprang mellan toan och soffan resten av kvällen och bara dum spydde, samtidigt som ja fick årets hemskaste yrsell.
Så där lärde ja mig aldrig mer tramadol.

Onsdagen kom min älskade Annelie och Kyan upp från söderut.
De vart ett jätte roligt sällskap och dom stannar till på måndag ( yeey)
dessvärre vart min rygg värre och nu tog ja mig inte ens upp från soffan stundvis.

Så min älskade tvingade iväg mig till läkaren imorse.

efter 2min undersökning kunde han konstarera att de var ryggskott ja fått.
Vila, Värktabletter och värme.
ja fick två olika smärtstillande utskrivna och en muskelavslappnande.
När ja kom hem sög ja i mig en av varje.
Känslan var gudomlig!
ja kunde äntligen stå, gå och röra mig utan smärta.
nästan så ja blev gråtfärdig av lycka.
Äntligen!
så nu har ja fått denna kur upp till 20 dagar beroende på hur länge de håller i sig.

Helgen blir nog lugn,
ska nog fara och leka med kidsen på skeppet en stund imorgon och på söndag blir de barnkalas i lule.
för att sen på måndag fara och vinka av Annelie och Kyan på bussen.
Urs de är alldeles för långt mellan gångerna vi träffas.

Nu ska ja inta ryggläge på min värmekudde och hoppas på de bästa för natten.

Idag har ja haft en riktig slöar dag,
tror inte ja är helt iform än efter helgen :) hehe

Jonna har haft en jätte jobbig natt pga av den där förbanande traktorn som kör som en tok på de här området.
Hon vaknade där vid 1 tiden och ville komma och sova med mamma, men då hon hörde trakorn vid vårat fönster vart hon åter igen orolig och visste inte riktigt vad hon ville.
Tack och lov är pappa en natt uggla och tog henne hela natte, ändå till kl 5 då hon somnade om igen.
Mitt lill hjärta då!

7,15 ringde klockan och de var dax för dagge.
Jonna var helt lyrisk och kunde knappt vänta på att få komma på dagis och träffa Lisa och Robin.
Som alltid blev hon sen lite små grinig då de var dax att fara hem 3 timmar senare (dumma dumma regel alltså)
Sen har vi bara gått här hemma och slöat på i mjuk kläder.
Lekt och stojjat på.
Mysigt.

farmor kom förbi nu på kvällen och vi fick sitta ner och prata igenom alla planerna för i sommar.
De är galet mycke inplanerat i sommar,
ja  vet inte hur vi ska ha tid eller råd med allting, men de löser sig de me.

Ja känner som att ja vill dela med mig av nå kort men tyvärr finns de inte så många nya kort då ja är sämst på ta me kameran :(
Så fort våran skrivare samarbetar med mig så lägger ja in nå kort från då Kusin sigge var här och grillade korv med oss till lunch.
men just nu är ja varken sams med skrivaren eller våran brandvarnare som vägrar bli bytt batteri!
Grr....!