Kräksjukan värkar ha lugnat ner sig här hemma nu äntligen.
Tack och lov höll den bara i sig inte ens 24timmar för jonna.

Natten gick helt okej också.
hon vaknade just när ja skulle lägga mej med henne och kräktes i hinken men sen sov hon till 5:30 då pappa kom hem och då ville hon bara ha sitt pippi täcke.

Imorse kunde man aldrig ha trott ens att hon var så sjuk igår.
Hon sprang omkring och busade och lekte som vanligt.
Tills ja skulle göra frukost och stod me mackan i ena handen och smöret i ena.
Då kräktes hon ännu en gång.

Men efter de har hon vart piggelin!

Dock är både hon och jag reserverad med maten så idag blir de en lugn middag med soppa för oss alla.
Än känner då inte jag av nått men de kommer väll.

Kändes lite tråkigt att inte kunna gå ut och leka i fin vädret idag, men vi tog en mysig dag framför Tvn med en massa dricka.
Nu hoppas jag bara de vänder och hon inte kräks nått mera.

Ja som var stensäker på att vi klarat oss i år från denna hemska kräksjuka.
Just när ja börjat slappna av kom de och slog ner som en bomb i vårt hem.

under hela middagen klagade jonna på ont i magen.
men eftersom hon alltid säger de reagerade ja inte på de.
Plötsligt börjar hon stor tjuta och de sprutar ur munnen på henne.
Springer in i badrummet med henne och ställer  henne i badkaret medans ja tar av mej mina kräk kläder.
Då kommer de igen.

Alla i hela lägenheten fick eld i baken och sprang för livet härifrån.
Ja klandrar dom inte!

Så nu ligger Jonna på uppblåsbara madrassen framför Tvn me en hink redo om de kommer mera.
och de gör de...hela tiden.
Urs mitt älskade lilla gryn.
va man känner sej maktlös då hon tvär skriker till av magsmärtor och sen står de som en kran ur munnen på henne.
Aldrig har ja känt mej så maktslös som när hon har magsjuka.

Dock ingen feber än tack och lov, men nu blir de garanterat ja som åker på de sen då han jobbar och ja enbart har modiga farmor här till hjälp.

återkommer då vi är friska igen!

Medans lillan var på dagis idag passade ja på att slappa framför Tvn.
Av en olycklshändelse halkade jag in på Oprah, ett program jag sällan och aldrig ser faktiskt.
Men den här gången såg jag de, och tårarna bara sprutade.

De handlande om en familj som förlorade alla sina tre barn i en bilolycka.
Två flickor och en pojke.
att höra dom prata och berätta om hur barnen var, olyckan och hur man kan gå vidare efter en sån otrolig trachedi får en att se livet från en annan synvinkel.

Jag har inte haft de lätt heller i livet.
Men jag anser mig idag vara en starkare och mer positiv människa.
Men om jag skulle förlora jonna är jag inte säker på att jag skulle klara av att kliva upp på morgonen.
Att se den där familjen och se hur dom klarat sig igenom denna fruktansvärda hemska upplevelse får en att se sitt eget liv anorlunda.
Klarar en familj att fortsätta leva efter att ha förlorat alla sina tre barn.
varför ska man själv inte klara av alla dom små problem som kommer i livet.
inget kan mäta sig mer att förlora sitt barn.

När jag sen hämtade jonna på dagis höll jag på bryta ihop.
då hon kommer och kramar en och säger med all kärlek i rösten hur mycket hon saknat mej.
Ååå jag vart helt varm i kroppen.

Om jag en dag kommer kunna förklara i ord hur otroligt mycket jag älskar denna lillan tjej.
om jag jag bara kan få förklara de för henne.
men efter som inte ord räcker till blir de upp till mig att visa henne de istället.

Känns som ja har inget intresant å uppdatera bloggen om nå mera.
Iaf inte nu.
Mina dagar går ut på att bara ha as kul me Johanna som åter igen är inneboende här :)
dock bara till torsdag då hon fått ett heltids jobb nu :)
Kommer kännas galet tomt utan henne här hemma men så kalrt är ja sjukt glad för hennes skull.

Nu får ja mer tid över till Sara och och kanske prata lite mer me mina syskon i telefon.
känns som en evighet sen ja hade ett ordentliga samtal me dom i telefon och uppdatera om allt som händer och sker.

Har iofs glömt att säga att ja ska på röntgen på tisdag kl 8.
Fick en tid här i piteå desutom, känns jätte skönt å få göra bort de så dom kankse sen kan gå vidare i utredningen om de här nu inte visar nått.

Alla ja pratat me om de här säger samma sak.
de har mest troligt nå me hjärtat å göra och inte hjärnan så att säga.
Ja känner mig mer trygg nu än nånsin att gå in för att göra den här röntgen, då ja själv känner att de inte är nått.
Ja ska prata me min läkare om att få en ordentlig hjärt utredning nästa gång ja pratar me han.

Nu ska ja bara gå in på den här röntgen och ge gärnet känner jag.
kommer dock bli grymt obehaglit att ligga i den där "tunneln" som är sviin liten och samtidigt känna att väggarna sluter sig kring mig.
Aaa....urs de känns nog mest läskigt om nånting!
men ja kan bara hoppas att johanna och min underbara familj kan följa med mig och stötta mig.

Kära snön!
Vi kom ju överens om att våran relation inte var så bra just nu.Sa att vi behövde tid från varandra.Du hade ju börjat dra dig tillbaka.Jag hade börjat gå mot ljusare tider.Men vad håller du på med nu?Smyger dig tillbaka,försöker charma mig med fina små stjärnflingor?Nej försvinn nu ditt kalla jävla as!Försök inte med repliker som "Jag smälter så fort du tar i mig" Den går inte hem längre!!




Är de bara jag som är less den här förbannade snön och kylan?
tror inte de.
och när man började se ljuset i tuneln visade de sig vara loket och de än en gång kom mer snö!
Åååå va less jag är!

Nu dom senaste veckorna har vi kört stenhårt med potträningen.
de är enbart för att hon själv visar intresse för de och gärna tar av sig blöjan och sätter sig själv på pottan.
Nån olycka då och då har hänt så klart, men oftast går hon själv och kissar nu på toaletten.
Pottan är inte lika kul.

bajsat på toa har hon redan hunnit göra 3ggr.
Hon blir så glad varje gång hon ser hur rörd och glad mamma blir.
sen har vi gjort så att hon får en belöning varje gång hon bajsar på pottan, en liten choklad bit bara sen är de bra med de.

Men vars har min lilla tjej tagit vägen?

Jonna är ju stor nu!
hon förstår så mycket och kan framför allt så mycke.
hon vill mer och mer ha gaffel då hon ska äta,
oftast vill hon inte ha haklapp nu heller.
och vagen minns jag inte senast vi hade fram.

Här är de pulka eller gå på benen som gäller.
oftast väljer hon att gå själv ändå och jag är bara glad att slippa allt bråk vi har haft med att få henne att sitta i vagnen.

Så fort hon är pottränad ska vi ge oss på att få henne å somna själv och sen är de tutten som ryker.
Men varje framsteg hon gör i livet, hugger som en kniv i bröstet på mamma som för alltid vill ha henne som bebis!
men vem vill inte de om sina små barn?

                            


                        

                        

                                     Btw är hon lik mig som barn eller vad?