Å i början av veckan blev min mardröm sann. Varken vi eller förskolan känner igen henne pga humöret som får från 0-100 på en sekund (lik sin far?) 

Hon har totalt stängt av hörseln och hon testar oss konstant. Dagarna hemma är en kamp att hålla Sams, och alla säger att man måste välja sina strider, och självklart gör vi de, MEN dom flesta är sånna man inte kan ignorera, tex när hon slår sina vänner, kastar saker efter oss i ren illska eller smyger med både glass och godis till frukost lunch och middag. Den berömda 6års trottsen!

De är bara bita ihop och kämpa oss igenom den här också, den största trösten just nu är vetskapen om att de finns fler som har de som oss ;)