Dagen började som vanligt, mamma väckte mig med en puss på pannan, och jag vaknade med ett leende på läpparna, jag gick in i köket där mamma hadde gjort frukost till mig och min syster, vi skulle till skolan båda två, Fia är 10år äldre än mig och Anki är 8år äldre än mig, Anki gick i skola i Piteå så hon bodde inte hemma med oss.
Jag minns hur de lucktade i köket när mamma gjorde frukost, franska och lipton tee.
Jag tog min ryggsäck och gick i väg till skolan, Jag gick bara i 3an och var 9år gammal men jag kännde mig ändå så stolt och stor när jag gick där med min kalle Anka ryggsäck till skolan.
Jag minns att de var ganska fint väder ute, de var varmt i luften fast de var vinter, solen sken mig i ansiktet och jag hoppade nästan hela vägen med ett leende på läpparna...De var sista gången jag nånsing kände mig så lycklig,
Tur att jag inte viste de då.

Väl i skolan var allt desamma, Robert en bråkstake i skolan mobbade alltid mig, De var för att han var kär i mig har jag fått veta i efterhand,
Varje morgon slog han mig i huvudet så de bara dånade, Varje rast retade han mig för nånting, aldrig samma sak, Jag brukade komma hem efter skolan gråtande för att han varit så dum med mig, men inte i dag, De var Fredag och jag viste att varje fredag brukade mamma köpa hem godis och så brukade vi kolla tv tillsamman tills jag sommnade i hennes knä,
Jag trodde inte den här fredagen skulle bli anorlunda så jag skyndade mig hem efter skolan, jag går in balkongvägen och smyger mig in i mitt rum för mamma låg på soffan och sov.
Jag tog fram alla mina dockor och började leka, Fia var och handlade kvällsmat på ica, Tommy, Mammas kille höll på göra nån mat i köket,
Efter ett tag hör jag mamma prata i telefonen, hon är arg, hon skriker och lägger på luren, sen går hon in i badrumet och börjar sminka sig, jag hadde ju glömt bort att mamma och Tommy skulle på teater ikväll, Fia skulle vara barnvackt till mig.
Jag lägger ifrån mig mina dockor och går in och kollar barnprogram, de är Twinkels, den lilla lila rymdvarelsen mitt favorit program. Jag kollar med spänning när jag plötsigt hör Tommy ropa på mig, Han låter anorlunda...inte som han brukar låta när han ropar på mig. Jag blir lite rädd men går ändå sakta fram till badrumet där han står. Hallen känns som en evighet, de känns som jag går och går men kommer aldrig fram dit jag ska, När jag äntligen nått mitt mål ser jag det...De som kommer att förändra mitt liv för evigt.

Där låg mamma, Livlös på golvet, de såg ut som hon somnat , Men hon hade ett jack i pannan som hon blödde från hon måste ha slagit sig när hon ramlat tänkte jag, så jag började kolla runt omkring mig vart hon kunnde ha slagit sig ,och ser till mig stora förvåning att de är blod på handfatet.
-Stanna här medans jag gå och ringer efter en ambulans säger Tommy
Jag står där och vet inte vad jag ska göra, jag tittar bara på mamma och hoppas att hon snart ska vakna och ge mig en kram, men tiden går och ingenting händer, de känns som en evighet innan ambulansen kommer, Fia måste ha hört dom komma för samtidigt kommer hon inrusande i hallen och slänger påsarna på golvet och tar mig i sin famn och börjar gråta, Ambulansmännen säjer att vi ska gå in i tvrumet och låta dom sköta sitt jobb, Motvilligt går vi alla in dit och väntar på att ett under ska ske.
Efter ett tag far dom och Tommy följer med mamma till sjukhuset.
Kvar blir jag och Fia. Vi sätter oss på golvet i hallen och sen är allting svart för mig. I efterhand har jag fått höra att vi grät, Dörren stod öppen och massa folk gick förbi och såg oss gråta där på golvet.
Jag minns ingenting alls av de...allt är svart...
Efter ett tag kommer Tommy tillbaka hem, ensammen och säger inte ett ljud till oss, Vi går in i bilen hans och han kör oss till sjukhuset, jag sitter närmast fönstret, Jag kollar ut genom fönstret och säjer inte ett ljud på hela vägen, jag minns att jag tänkte fråga mamma hur hon mådde, säja till henne att jag älskade henne, jag minns de så väl.
När vi kom fram så stannade jag vid dörren, jag kännde att nånting var fel här, Motvilligt går jag in med dom andra, Vi får tag på en läkare som visar oss in i ett litet litet rum med två sängar och två stolar, på stolarna sitter mormor och Bruno, Mormor gömer sitt ansikte i Brunor knä och jag hör att hon gråter, de är då de går upp för mig vad som hänt.
Vi sätter oss ner och in kommer pappa, Caritha, Anki och hennes pojkvän Torulf.
Alla sätter sig ner trångt men vi får ändå plats, pappa sätter sig brevid mig, syskonen och deras respektive mitt emot mig, In kommer en läkare eller sköterska.
Hon håller en massa papper i handen och kollar i dom när hon kommer in i rummet. Hon kollar sakta upp på oss och säjer dystert
- Jag är ledsen, hon klarade sig inte
De var som om tiden stannade, alla började gråta, Pappa kramade mig så hårt att jag höll på kvävas.
Alla grät.
Utom jag.
Jag satt där på min plats och kollade in i väggen, jag kunnde inte gråta. jag fick inte fram en tår. Läkaren frågar om hon ska ta dit sjukhusprästen så jag fick prata med någon men jag säjer inte ett ljud till henne.
Hon går en stund och efter ett tag kommer en ung tjej in med prästkrage på sig, hon sätter sig brevid mig och sätter sina kalla händer på mina knän.
Hon pratar om Gud och att mamma är med han nu och har de bra där.
Hon säjer att de är okej för mig att gråta och att mamma har de bra nu. Hon var sjuk men nu är hon frisk där uppe med Gud, Hon upprepar att mamma har de bra nu.
Efter som jag inte fått en kristen uppväxt så förstod jag inte riktigt vad hon pratade om.
Vadå gud?
Varför är mamma med han?
Varför har han tagit min mamma?
Alla dessa frågor
Och ingen som kan svara på dom.
Sen är allting svart igen för mig.

Dagen efter vaknar jag tidigt som vanligt. Jag tror att allting är en dröm och skyndar mig in i mammas sovrum för att krypa ner i sängen med henne.
Men hon är inte där.
Jag går in tvrumet.
Ingen där.
Då slår de mig.
Mamma är död
Jag går in till Fia som sover än och ställer mig i dörröppningen och tittar på henne.
Hon vaknar och tittar på mig.
- Mamma är död säjer jag till henne
Mamma är död
Hon sätter sig upp i sängen och sträcker ut armarna och jag faller i hennes famn, Äntligen kan jag gråta. Och jag kan inte sluta heller. Tårarna bara kommer och kommer. Dom vill inte sluta.
Tillslut sommnar jag i sängen med Fia, båda gråtande.

Den här berättelsen utspelar sig för 17år sen imorgon.
Dom säger att tiden läker alla sår,
men ja säger att tiden läker inte alla sår.
ja vill inte att tiden ska läka just de här såret, för jag är rädd att läker de glömer jag.
Och trotts att de här var den värsta dagen i hela mitt liv, vill ja aldrig glömma den.
Den här dagen var början på mitt liv.
Den här dagen förändrade mitt liv så radikalt att jag hade aldrig vart den människa jag är idag utan den här hemska upplevelsen.

Dom säger att du vet inte hur mycket din mamma älskar dig förens du själv får barn.
De kan jag hålla med om faktistk.
Kärleken till min dotter är så oändlig att jag skulle kunna göra vad som helst för henne.
de finns inga gränser alls.
efter allt jag hört mig för om mamma kännde hon samma sak för oss barn.

jag har haft som regel att inte var för sentimental och för personlig i den här bloggen, just för att den är öppen för vem som helst och läsa.
men samtidigt anser jag att den här berättelsen är jag.
de här är min syn och mina känslor på vad som hände.
jag skulle gladerligen vilja läsa eller höra mina syskons berättelse på den här dagen.
och jag kan bara hoppas och be att ingen tagit illa vid sig att jag skrivit om den här.
Isånna fall kan ja ändå inte göra nått.
De här är den jag är!
de här är min berättelse!
de här är de värsta dagen i mitt liv, tyvärr återkommer just den här dagen år efter år.
varesig jag vill de eller ej,
 
Imorgon är de alltså 17år sen.
17 långa jobbiga år har gått sen jag fick en puss på pannan av min älskade mamma.
17år sen jag såg henne där på golvet.
17år.....ska de nånsin sluta göra ont?