Medans lillan var på dagis idag passade ja på att slappa framför Tvn.
Av en olycklshändelse halkade jag in på Oprah, ett program jag sällan och aldrig ser faktiskt.
Men den här gången såg jag de, och tårarna bara sprutade.

De handlande om en familj som förlorade alla sina tre barn i en bilolycka.
Två flickor och en pojke.
att höra dom prata och berätta om hur barnen var, olyckan och hur man kan gå vidare efter en sån otrolig trachedi får en att se livet från en annan synvinkel.

Jag har inte haft de lätt heller i livet.
Men jag anser mig idag vara en starkare och mer positiv människa.
Men om jag skulle förlora jonna är jag inte säker på att jag skulle klara av att kliva upp på morgonen.
Att se den där familjen och se hur dom klarat sig igenom denna fruktansvärda hemska upplevelse får en att se sitt eget liv anorlunda.
Klarar en familj att fortsätta leva efter att ha förlorat alla sina tre barn.
varför ska man själv inte klara av alla dom små problem som kommer i livet.
inget kan mäta sig mer att förlora sitt barn.

När jag sen hämtade jonna på dagis höll jag på bryta ihop.
då hon kommer och kramar en och säger med all kärlek i rösten hur mycket hon saknat mej.
Ååå jag vart helt varm i kroppen.

Om jag en dag kommer kunna förklara i ord hur otroligt mycket jag älskar denna lillan tjej.
om jag jag bara kan få förklara de för henne.
men efter som inte ord räcker till blir de upp till mig att visa henne de istället.